Inte så pjåkigt ändå
Dagen har varit förvånansvärt bra. Kom till ambassaden och fick veta att jag inte kunde betala med thai baht. Var kan man växla? undrade jag. Gubben pekade bortåt och sa: De kanske inte har öppet idag, det är helgdag. De firar typ sin nationaldag idag.
Men en halvtimme senare öppnade staden och allt gick galant. Ambassaden tog mindre än en timme och resterande dag ägnades i och utanför Twin Towers och deras gigantiska shoppingcenter. Tog en fika och läste tidningen. Gick en promenad i parken. La mig i gräset och lyssnade på filip och fredrik. Gick på bio.
Kom tillbaka till ChinaTown, som såg helt annorlunda ut än när jag lämnade den döda gatan imorse. Stånd ÖVERALLT på hela gatan. Tog ett tag att hitta hotellet, men skam den som ger sig. Har ätit malaysisk mat och nu när klockan är halv åtta på kvällen sitter jag och äter vattenmelon i sängen och tänkte dra igång en film, Remember The Titans.
Den är troligtvis betydligt bättre än bio-filmen, The Journey 2. Skiitfilm. Fast jag trodde inte den skulle va jättebra, fanns dock inte mkt att välja mellan. Klichéerna haglade och hela filmen skulle vara så jäkla klatchig. Asiaterna tyckte det var superskoj med en liten tjock utländsk kille som alltid kom med nån "rolig" kommentar. Överspelande som attan.
Dwayne The Rock Johnson liksom. Han spelade den där ultimata mannen, som alla amerikanska män vill vara. Ultravältränad, bra på allt, smart och snäll, som lärt sig allt han kan i armén.
Och töntkillen som blir kär i den snygga tjejen som inte alls är intresserad, tills han räddar hennes liv. Hon säger faktiskt: You saved me! Och tittar honom djupt i ögonen så att förälskelsen strålar. Allt är så överspelat och töntigt. Men det dödade två timmar av dagen.
Oj nu blev det nästan en recension där, det var ju inte meningen. Men jag har ju ingen och prata med, ni får ha överseende. Tjolahopp!
